Äntligen har jag fått avsluta en nära fyra år lång medicinering mot min Polymyalgia reumatica. Den påstås nu vara utläkt, så vad som i övrigt besvärar mig är av annat slag. Nu skall vi, min husläkare och jag, göra ett försök att få bukt även med det, eller åtminstone minska symptomen. Men vissa saker är det bara att gå till den alternativa vården med, sådant som behöver mer drastisk handpåläggning än vad vårdcentralen kan erbjuda. Jag hoppas även på en sådan omgång senare i veckan. Om kroppen jävlas med mig skall jag jävlas med kroppen.

  För övrigt fullt upp i verkstaden och mer spelning på gång mot månadsslutet. Nu skall jag ut och rafsa ihop lite kvällsmat från trädgården.

I dag instiftades Taubedagen på Skansen med ett mycket rikt program, arrangerat av Taubesällskapet och Skansen. Samfundet Visans vänner och Taubekören fick också vara med på ett hörn och i det hörnet, på scenen vid Bollnästorget, bidrog duon Vispeppar med några visor. På så sätt fick jag både vara med och sjunga Taube och även ta del av hela festkonserten med många av de bästa Taubetolkarna landet har. Där fanns fantastiske Axel Falk och gruppen "Qualander" från västkusten. Där fanns suveräne Pär Sörman och där fanns Lill Lindfors och Sven-Bertil Taube i ett lekfullt samarbete, uppbackade av Anders Ekdahls ensemble.

  När Taubstipendiet skulle delas ut hade Pär Sörman just lämnat scenen efter en mycket lång och mycket varm applåd. Det fanns inte tid för något extranummer just då, men det löste sig på så sätt, att det var just Pär Sörman, som påtagligt rörd strax därpå fick motta Taubestipendiet 2009. Efter ytterligare ovationer från publiken bjöd han sedan på sin version av "Kärleken och vinden", denna tårframkallande ballad om ett kärleksöde på västkusten. Intet öga var torrt.

  Att tillbringa en heldag på Skansen och därtill få ta del av så mycket fin musik är verkligen inte det sämsta. Det är också intressant att höra, på hur många olika sätt Taube kan tolkas. Han tål mycket, även Bosse Larsson som allsångsledare.

På den övre bilden delar Taubesällskapets ordförande Lars-Göran Karlsson ut Taubestipendiet till Pär Sörman. På den undre är Lill och Sven-Bertil i duetttagen.

Solen strålade från en klarblå himmel och folket var någon annanstans, de som skulle fylla publikplatserna. Men vad gör väl det? Spelmännen kom och bjöd på musik både från den scenliknande spelplatsen och ute i buskarna kring den gamla gården och en lite skara åhörare blev det också vartefter. Personligen fick jag plötsligt se, att jag hade både barn och barnbarn i publiken. Det kändes extra roligt. Jag bidrog till programmet med tre låtar efter Mosse-Fridolf, min gamla spelkamrat från Singö. Dom är det just inga andra som spelar.

  När själva stämman ebbade ut förflyttades både spelmän och publik till kyrkan för en improviserad konsert. Kyrkan blev i det närmaste fullsatt. Spelmanslaget "Gladpack" från Täby stod för huvuddelen av programmet men sen var vi flera som gjorde korta framträdanden. Där spelade jag "Frisells storpolska" och berättade om släktskapen mellan den låten och Oskar Lindbergs psalmmelodi "Jag lyfter ögat mot himmelen". Den kändes rätt i sammanhanget och gick riktigt bra. Det kändes riktigt högtidligt, när vi alla tågade ut och spelade färdigt utgångslåten utanför, medan folket lämnade kyrkan.

Huset är städat och jag tänker ägna dagen åt musik, något förvånande kanske. Kanonväder och spelmansstämma på Loskälvagården i Lohärad med efterföljande avslutning i kyrkan. Det blir en improviserad konsert med spelmän som deltagit på stämman. Brukar bli en intressant blandning och jag tänker bidra med något lämpligt.

  Skall bli intressant att se reaktionerna på min nya look. I går fick jag två mycket postiva reaktioner, en av en man som gjort detsamma, en av en kvinna som inte alls ville tro på min pensionsålder. Sådant känns ju bra, bara kroppen sa detsamma. I dag blir det värktabletter och buskspel som gäller. Det gör inget om jag snubblar över en naprapat i buskarna, en med snälla händer.

Efter en dag med verkstadsjobb blandat med radiolyssnande och lite strödda kontakter med omvärlden, tog jag mig i kväll ut på en milrunda på cykel i den ljumma kvällen. Grusvägen söder om kyrksjön bort till gamla viadukten. Sen blev det samma väg tillbaka, då stora vägen är livsfarlig för cyklister på det stället. Tänk om gamla banvallen hade hållits i stånd, vilken perfekt runda det hade blivit att ta den tillbaka in till samhället. I en åkerlycka stod råbocken och poserade för kvällens bild.

Efter den upplevelsefylla gårdagen har det i dag kännts som en mellandag. Även om jag har varit ute i verkstan ett par omgångar och påbörjat arbetet med den gamla skänken, så har mycket tid gått till radiolyssnade och kontemplation. Till kvällen kom sonen på besök, så då fick jag i alla fall både en pratstund, en spelstund och en skogspromenad med blåbärsplockning till kvällsmaten. Han betraktade också mitt lilla förvandlingsnummer med ett godkännande leende. "Hellre tuff än tufsig", är det nya valspråket. Kvällen skall ägnas åt läsning, då det inte är något av intresse på burken.

Vaknade halv fem och steg upp och bakade matbröd. Det var klart halv sju och jag tyckte då jag var värd en kopp kaffe. Därefter sömn en timme innan jag for till vårdcentralen och lät dom ta den månatliga sänkan. Jag var snarstucken och for därefter hem via affären. Dottern med familj föranmälde besök och kom efter ett par timmar fyllda av saker att berätta från Norrland och annat trevligt. Lilla Tove kunde en massa nya ord och hade fullt upp bland bärbuskarna, i badbaljan och i gungan, och fort går det över gräsmattan och på nya upptäcktsfärder.

  En rejäl gammal sekretär anlände till verkstan. Den skall jag stifta närmare bekantskap med under de närmaste dagarna. Strax därpå anlände också ett par världsstjärnor, en sångsolist och en cellist från Londons filharmoniker. De hade sett min skylt om självplock, så jag placerade dem i hallonlandet och där höll dom sig lugna en god stund.

  Annars var det väl inget speciellt. Jo, visst ja! Jag beslöt ju att ändra mitt utseende också, sånt är ju så populärt. Men jag lade inte till, jag drog ifrån. Det blev väldigt prydligt. Omgivningen kommer att bli förvånad, men jag hade fullt stöd av dottern och hennes sambo, så jag räds icke att möta omvärldens blickar. Alltid retar det nån.

  Till kvällen tog jag en cykeltur ut i naturen och njöt av stillheten i sommarkvällen. Då var det fortfarande 23 grader ute. Sommarn har kommit.

I går kväll kunde jag bara konstatera att koltrastboet var tomt och hoppas att ungarna tagit sig ut självmant och nu får mat på annan plats. Dom hade ju fått fjäderskrud senast jag var där och mycket händer på tre dagar. Enligt Erik Rosenberg kan koltrasten ibland hinna lägga tre kullar under en sommar, så det vill till att få ut ungarna ur boet och lära dom att själva hitta föda.

  Ja däckade i går kväll och sov oavbrutet i sju timmar, vilket är mycket ovanligt för min del. Om inte muskulaturen i vänsterarmen fortsatte att djävlas skulle morgonen kännts perfekt. Jag blev akupunkterad för 500 kr för två veckor sedan, så att det värsta släppte, men det var inte riktigt min grej varken som metod eller ur ekonomisk synvinkel. Sen vill man ju gärna att den man anlitar pratar med en, så man vet lite om vad dom tänker ta sig för och varför sådana här besvär uppstår.

  Tog i alla fall en skogspromenad på morgonen för att komma igång och det var fint där ute. Röjde undan lite ormbunkar så att stigen blir skönjbar. Uppe vid röset träffade jag på min lilla favorit, rödhaken. Enstaka kantareller lyste gula längs stigen, men dom fick vara för tillfället. Skall försöka få in mer av veden i dag och fortsätta gräsklippningen, när det har torkat upp. Hoppas på hallonplockare under dagen.