Hallonlandet är väl den delen av det här etablissemanget som "bär" sig, som ger bäst avkastning. Hallonbuskarna har en bärande roll i hallonlandet, kan man säga. Syrror, barn och goda vänner får komma och plocka av det jag inte hinner med. Så skedde i dag.

  Annars var väl den mest dramatiska händelsen i dag, att jag mötte en världsstjärna i dörren till den lokala ICA-butiken och att hon hejade glatt. Jag hade glädjen att vara hennes konferencier förra sommaren, så vi känner igen varandra. Mer var det inte med det. Hon gick in och handlade och jag åkte hem. Vi har väl annat att stå i än ICA-entrén och kallprata i värmen. Jag övar på min repertoar, vilar och äter hallon tills jag storknar. Men man lever inte av hallon allenast, så det är tur att det droppar in lite renoveringsjobb också ibland och att man kan växla om med smultron, så att det inte blir för ensidig föda.

Om man bara ser till de senaste inläggen, kan man ju få för sig att hela min tid går åt till att vakta trastboet. Så är det nu inte. Men jag ser det på håll från fönstret, när jag sitter och skriver, så jag kan följa flygtrafiken mellan boet gräsmattan och bigarråträdet. Det är täta turer. Tiden för övrigt ägnar jag just nu åt övning inför ett lite speciellt gig, där jag fått vissa specialbeställda låtar.

  I verkstaden har jag förutom stollimningar ägnat mig åt att fräscha upp ett gammalt bord i mausurbjörk, som jag inköpt på auktion. Skivan hade fått sådana skador att den inte längre gick att få snygg med bara lack, så den har jag svartlackerat som kontrast mot det övriga, som var oskadat. Det kan bli mycket snyggt med en stor ljus armatur på. Sen har jag fått varsel om fler stollimningar i dag.

  Nu var nötskrikorna framme i bigarråträdet och koltrasthannen försökte köra bort dem. Om de ser vart han flyger med bären, då är det fara å färde. Men han tog sen en rejäl omväg för att lura dem, tog en lång runda och kom till boet bakvägen. Då var nötskrikorna fullt upptagna av bären. Dom blir nog fulla till kvällen. Skall bli inressant att se, om jag hinner smaka ett enda bär. Dom är ju långt ifrån mogna än men börjar bli röda.

Så känner jag mig just nu. Koltrastparet har blivit en angelägenhet och jag kan följa hur dom jobbar i skift nu, när ungarna har blivit kläckta. Ännu är det inte mycket för världen, två små luddiga bollar, men mat ska dom ha. Däremellan ligger honan som en värmedyna över bokorgen.

Tre nyfikna kamrater undrade vad jag var för en, när jag kom på min cykeltur i går kväll.

Nu finns två små duniga ungar i trastboet. Jag var ut i går kväll och band upp lövruskorna bättre efter den kraftiga blåsten. Honan låg kvar då också under tiden, trots att jag var där en god stund, så vi önskade varandra god natt. Nu på morgonen hade hanen morgonpasset i boet, men han drog så fort jag kom i närheten. Han har också fullt upp att förse sig i bigarråträdet utanför mitt fönster.

  Dagen ser ut att bli fin. Jag har en sockerkaka i ugnen och skall få den därifrån i rättan tid. Sen blir det en cykeltur till affären innan dagens arbete börjar på alvar.

 Det här med skrivandet t.ex,

Jag skriver bäst då jag är själv,

då jag har det knäpptyst runt omkring mig.

Det är först då jag kan höra

de där riktigt bra idéerna

och tankarna,

de som har en förmåga att försvinna

bland allt sorl.

Det är så häftigt att hamna i ett tillstånd

då fingrarna dansar över tangenterna

i takt med att idéerna kommer till en...

meningar faller på plats,

rätt ord dyker upp

och nya infallsvinklar skapas...

Det är en spännande resa

och timmarna bara flyger iväg!

Maria Eriksson

Ovanstående dikt, av en begåvad men tämligen okänd diktarinna, tycker jag fint skildrar författandets förutsättningar. Jag vet att det finns författare som alltid har musik på när dom skall skriva, kanske för att förtränga andra ljud, men jag tror dom är i minoritet. Själv har jag med åren alltmer uppskattat tystnaden, när jag inte själv skall öva på något av mina instrument. Jag bor också på en plats där det blir absolut tyst, när vinden slutar att ruska om trädkronorna och regnet upphör. Om man sover med öppet fönster kan man då istället få höra koltrasten, med en mjuk melodisk stämma, ge en finstämd solokonsert vid fyratiden på morgonen.

Trasthonan har legat i boet hela förmiddagen och så länge hon är där så är det lugnt. Men jag har oroat mig för hur det skall gå när hon måste lämna boet. Hon har legat kvar trots att jag rört mig ganska nära, plockat smultron och letat fram lämpliga lövruskor med stora lönnlöv. Så såg jag från fönstret, hur en kråka spatserade på vägen under boet, tydligen helt ovetande om dess existens.

  Då tänkte jag, att det är bättre ju förr jag gömmer boet, även om honan får lämna det för en liten stund. Jag tog lövruskorna och en rem och närmade mig försiktigt. Så reste jag dem på varsin sida av stammen och slog remmen omkring alltihop. Jag förklarade samtidigt med låg röst att jag bara skulle gömma henne. Hon låg kvar och vi tittade varann i ögonen i samförstånd, på två decimeters håll.

När man varit borta ett par dar, måste man ju kolla läget. Vad har hänt här hemma under tiden? En unge har kläckts och honan ligger i boet för det mesta. Jag kan se henne i kikaren från mitt tornfönster. När hon sticker ut nästa gång, skall jag försöka få dit mera skydd. Löven torkar ju så snabbt på de ditställda pinnarna, så de ger inte mycket skydd. Annars har inget hänt. Jag har gjort klart stolarna för avhämtning, satt en limpdeg och matat tvättmaskinen, men det stora sker därute.