Det kommer in nytt jobb i verkstaden, på rekomendation av tidigare kunder. Det är naturligtvis den bästa vägen att få kunder, ty den kostar inget, samtidigt som den talar om att den tidigare kunden varit nöjd.

  Gårdagen ägnade jag nästan helt åt vila, utom för hjärncellerna, som ägnade sig åt DNs söndagskryss. En lugn promenad blev det också, men för övrigt tittande på en del TV-repriser.

  "Morfars farfars far och jag" har varit en intressant serie att följa. Det har som utgångspunkt handlat om släktforskning men gav så mycket mer av kringhistoria om samhällsutvecklingen under de senaste två hundra åren. Samtidigt som man fått inblickar i var man kan söka information, har man fått se gamla filmer och foton och en del nyinspelade dramatiserade filmsekvenser om olika händelser osm man funnit i dokumenten. Skickligt hopkomponerat material sompresenteratsi ett mycket välgörande lugnt tempo. Heder åt den producenten.

  I dag är gråväder och skall bli musikövande i olika former.

Nu har det stormat ett tag kring Lisa Marklund och hennes böcker. jag har inte läst varken dom eller boken om dom, men jag tyckte att hon gav ett trovärdigt intryck i den intervjun hon gav från sin bostadsort i Spannien och att hennes förklaringar höll.

  Knappt hinner detta försvinna från rutan så presenteras nästa bok, som kan röra om i grytan på det mer politiska planet, nämligen Eva Frachells bok "Väninnan", om mordet på Anna Lindh och hur Eva själv blev behandlad av Göran Persson m.fl i regeringskansliet efteråt. Det är ingen smickrande bild som framträder och kontrasten blir stor, mot hans egen gemytliga framtoning i Skavlands intervjusoffa häromkvällen.

  Den här boken sätter också nytt fokus på säkerhetsfrågorna kring våra toppolitiker. Om Anna Lindh hade haft en livvakt i sällskap hade hon med all sannolikhet levat i dag.

Gårkvällens tänkta teaternöje blev en missräkning. Det var en enmansföreställning, som bygde på Allan Edwalls bok "Limpan" och ett tiotal av hans visor, men det höll inte på något vis måttet annat än som amatörteater för de närmast sörjande. Om man ger sig ut för att presentera Edwalls visor bör man åtminstone kunna sjunga melodierna och gärna även kunna texterna.

  Att sen ensam fylla scenen under närmare två timmar är en mäktig uppgift, som bara de riktigt drivna klarar av. Här bottnade ingenting riktigt vare sig i spelet, scenerierna eller tonfallet. Knäppupps gamle PR-chef Stig Wallgren sade en gång: "Det är ingen skam att vara pajas - bara man vet om det." Här var det ingen som visste någonting. Vi lämnade helt sonika det hela i pausen. Vi stod inte ut att höra fler av Allans visor förvanskas till oigenkänlighet.

  Vi åkte istället hem och såg "Sjärnorna på slottet", som jag bandat medan vi var borta. Där fanns det folk som verkligen har gjort sig till, men ändå haft täckning för det.

  Det som oroade sinnet under hemfärden var ovissheten om, hur man själv uppfattas när man jobbar i gränslandet, när man vet sig ha kunskaper som inte tas till vara och själv påtalar detta. Gränsen mellan ens egna pretentioner och omgivningens syn på det hela finns ju inte klart utritad någonstans. Man får bara hoppas att någon klok människa talar om för en, när man passerar gränsen till det löjliga.

  En annan sida av saken är den, att synen kan vara helt annorlunda om man uppträder på bortaplan eller på hemorten. Det som tas emot med öppna armar och får lovord på bortaplan kan betraktas som pretentiöst och opassande på hemmaplan. Jantelagen är stark i våra trakter.

Jag har gjort min plikt mot den vackra dagen och rundat ön per långfärdsskridsko. Isen är klar och man ser vid sprickorna att den blivit tjockare sen i går. Det varierar nu mellan 15 - 20 cm. På vissa ställen närmare land är den så klar att man ser vattenväxterna inunder. Det har ju varit sånt högvatten, så näckrosbladen har hamnat långt under ytan.

  Jag åkte ensam, med nödvändig utrustning försedd, men jag var inte ensam på sjön. Där fanns både hundrastare, fiskare och andra skrinnare och jag följde en tidigare åkares spår åt motsatt håll, så det känsdes tämligen tryggt men lite segt i benen. Det torde väl bli bättre med mer övning som allt annat.

  I kväll skall det bli ett litet teaterbesök i Stockholm för att se en föreställning som bygger på Allan Edwalls texter. Biljetterna fann jag på Teaterlistan.se, som jag ånyo kan rekommendera.

Nu ligger isen tjock över vår lilla sjö. Den är så klar att man ser vid sprickorna att tjockleken är runt 15 cm. Håller sig nu snön borta, så har vi perfekta förhållanden för att ta en skridskotur runt sjön. Det var minus tio grader i natt och kylan ser ut att fortsätta.

Vi tillbringade tre dagar i Norrmalmskyrkan, för att fylla upp kyrbänkarna vid två olika gudstjänster i Gardells dramaserie "De halvt dolda". Mörk kostym gällde och kostymflickorna försåg mig med en stilig fluga, som fick mig att känna mig som en "församlingsäldste". Vid två tillfällen ledde detta istället till, att jag blev plockad ur bild, därför att min utomordentliga personlighet stal intresset från huvudaktörerna. Vid andra tillfällen fick jag flytta på mig, för att min flint lyste som en fullmåne i bilden, när dom plåtade bakifrån.

  När jag nu sett resultatet finner jag att mitt ansikte skymtar halvsuddigt en sekund i bakgrunden vid två tillfällen och att min flint finns med i ett hörn, plåtat uppifrån. Det var allt som blev kvar av mig efter de tre dagarna. Bortsett från det är serien otäckt bra på något infernaliskt sätt.

  Apropå flinten kom jag att tänka på mitt hyss på femtioårskalaset, då dottern fick måla ett ansikte uppepå min flint, så det log mot gästerna när jag tackade för uppvaktningen. Kanske borde pröva det vid nästa statering, få se om det slår an?

Jo, jag blev engagerad till Globen. SVT ville göra en grej med mig där. Och det är klart, man ställer ju upp, även om gaget inte är stort. Det gällde en trailer för Melodifestivalen 2009 och dom behövde en skräckslagen gubbe. Vad som skrämmer honom får ni väl se så småningom. Det tar säkert inte mer än tio sekunder. Det var min lilla insats för detta jätteevenemang.

  Passade på att ta vägen förbi Vallentuna och beundra det gående barnbarnet. Det fanns fler konster att visa upp. Hon kunde smacka med läpparna som man gör åt hästar. Hon kunde spela på läppen. Hon kunde brumma som en bil. Hon kunde klappai händerna och hon kunde göra "high five". Hej vad det går.

  Tog Roslagsbanan till stan, kära gamla Roslagsbanan som jag inte åkt på evigheter. Det gick ju galant och jag slapp alla parkeringsproblem. Och på hemvägen blev det snabbtåg, så då gick det ändå fortare. När ska det bli snabbtåg till Norrtälje? Det vore ju det enda vettiga.

Det blev en snabbresa fram och tillbaka till Ljusterö medan det ännu var ljust. Frosthalka rådde på den mindre vägarna, så det gick inte så fort ändå. Från färjan över sundet ser man en ö, som skarven har invaderat. Alla träden står kala mot kvällshimlen.