Töväder för första gången på länge! Snön dförsvann från träden fortare än kvickt och väglaget blev måddigt. Solen sken emellertid och lockade ut mig, trots att jag sovit uselt den gångna natten. Har passat på att ta hem en del ved, sådant som legat kullfallet i grusgropen och skämt landskapsbilden. Kälken gled extra lätt på snön i dag.

  Har också suttit och skrivit ett skaldestycke för ett kommande behov och är ganska nöjd själv, som Povel Ramel sade. Lite övande har det också blivit. Man är något veckovill efter alla helgdagarna, men i kväll blir det "På spåret" igen.

Nu har katten väckt mig igen och jag måste göra något en stund innan jag kan somna om. Jag satt och såg andra avsnittet av "De halvt dolda" i går kväll. Jag sitter med en krypande olustkänsla hela tiden när jag ser den, för den skildrar så infama miljöer och relationer och är väldigt bra gjord.

  Speciellt scenerna med frikyrkoförsamlingens människor har en sån tonträff, som jag känner igen från barndomen. Det jag inte riktigt förstår är tidaspekten, då det mesta tycks utspela sig på sjuttiotalet, medan skinheadsen rimligen är från senare datum och även åker modern buss. Och sen fanns det en detalj som störde mig i andra avsnittet. Det var missionären, som kom hem från Afrika utan att ha blivit det minsta solbränd. För övrigt var han trovärdig i sin roll som vilsen troende, som gör allt för att hålla skenet uppe.

  I nästa avsnitt lär vi väl hamna i kyrkan igen, där jag var med och staterade.

Dotter och dotterdotter kom på besök och vi passade på att inviga bärstolen, som Tove nu har vuxit i. Vi tog en tur genom skogen och Tove tycktes nöjd med att få se omgivningen så där lite från ovan.

  Det här minner om gamla tider då de egna barnen var små. Dom fick hänga med på många saker, inte minst i naturen. Vi pratade om det här under promenaden och jag påminde mig, när sonen var  nio år och vi for ensamna på fiskefärd till Idre. Då var det ett tillfälle, där vi blev tvungna att vada över en rätt strid fors, för att komma till ett hägrande fiskevatten. Jag bar först över packningen och kollade var det gick att gå. sen vadade jag tillbaka och bar över sonen. Det kanske inte var klokt, men det var äventyr och det har tydligen inte avskräckt honom från vida utflykter med tältövernattningar.

  Apropå tält, så var det på den resan vi tog fel på en moped och en humla. Jodå, vi låg inne i tältet vid vägs ände, längst uppe vid Stupån. Då hörde vi på långt håll ljudet av en moped komma borta på vägen. Men ögonblicket efter for brummandet förbi tältet och försvann i skymningen. Det var en humla som flugit förbi och vi fick en rolig stund åt vår förvillelse.

Kylan kunde inte hålla mig inne hela dagen. Dagens motionspass blev att dra hem veden efter granen jag fällde tidigare i vinter. Precis lagom med snö nu för att ge bra före för kälken, utan att jag själv behövde pulsa i djup snö. Man får passa på.

  Jag får ibland frågan hur länge jag kommer att orka hålla på med det där? Frågan bör hellre ställas, hur länge jag kommer att orka hålla på med någonting, om jag inte håller på med det där? Vedhanteringen har varit min hälsokälla alltsedan jag blev husägare. Den har gett mig frisk luft och motion och underhållit min grundkondition. Så det är bara att ta det i lagom portioner.

  Annars är jag på jakt efter en Lakanssträckare, en nyttoprodukt som inte var så lättfångad, visade det sig. Liten efterfrågan har gjort att dom har blivit svindyra dessutom.

Efter tre veckors upprepade påringningar har jag äntligen fått svar från Eniros säljavdelning för att ordna en betydelsefull skitsak. No problem. Har ägnat förmiddagen åt administration, beställt saker och lagt ut nya artiklar på Tradera. Har också fått tips om ett jamställe för tradjazzare, som jag nog skall försöka ta mig iväg till någon gång inom kort, för att banjon skall få känna på lite sällskap.

Det blev en promenad i alla fall, medan mörkret föll och den gamla banvallen alltmer blev som en smal tunnel att gå i. Efter två timmar framför TVn, med idel musikfilmer och bensprattel på högsta nivå, var det bara att inse, att kroppen ropade efter att få röra på sig. Eftersom jag gick ensam fick stödbenen följa med. Då har man i alla fall sällskap av dom och dom manar på att vi skall gå i takt.

  Jag såg ett dansnummer innan, där Fred Astaire dansade ensam med en klädhängare, en sån där stolpe med krokar upptill. Helt suveränt, inte en miss, om han inte möjligen kallade stolpen för miss någonting. Han var ett geni. Och Gene Kelly var inte dålig heller. Vilka stunts han gjorde till musik. Sen blir man ju så tagen av en del scenografiska och koreografiska lösningar, där det är sånt samspel mellan musiken, massor av dansare och sagolika dekorer. Får något vara så påkostat i dag, om det inte gäller krigsscenerier?

  I kväll blir det Fredriksdalsteatern med Ewa Rydberg. Dokumentären i går kändes lite trög och ospontan. En annan intervjuare hade nog fått den att ge mer. Men klippen är ju alltid roliga.

I dag är gråkallt, bara fyra minus men blåst och grå himmel. Typisk innesittardag med bokföring och STIM-rapportering. Det går ju även en del på TV, som man kan kika på, varför inte "That's Entertainment!" kl. 12.45

Det var minus sexton grader i natt och har fortsatt att ligga på minus tio under dagen. Jag hastade inte ut, då det lilla som fallit under natten inte var något hinder att ta sig ut. Ser bedrövliga nyheter från Gaza i morgonnyheterna och undrar om där någonsin kan bli lugnt, så att människor kan leva i fred och bygga upp något. Skall det bli Hillery Clintons stora sak som utrikesminister att ena dessa stridstuppar? Tänker särskilt på alla barn som far illa. Vad har dom för framtid?

  Solen når bara trädtopparna men jag ger mig ut på en promenad och stegen för mig genom skogen till Fansjön, som många gånger förr. Men det ändrar sig alltid något, och i dag var det ju nysnön, kylan och den låga solen som satte sin prägel på landskapet.

  Resten av dagen skall jag nog hålla mig inomhus med musikövning, korsord och kanske något läsbart.