Den stora nyheten är att barnbarnet går tvärs över golvet, tio månader och tre dagar gammal.

  Jag behöver en lakanssträckare och fann dom onödigt dyra ute i handeln. Satte in en annons på Blocket, under sökes, och fick naturligtvis napp, inom räckhåll geografiskt dessutom, för en tredjedel av priset. En liten utflykt är också alltid trevligt när solen skiner som i dag.

  Har suttit på förmiddagen och forskat efter körnoter till Olle Adolphssons visor, som körrådet i går kväll beslöt sig för att satsa på till våren. Efter några samtal hade jag Bo Ejeby i luren nere i Göteborg. Han hade det mesta av vad jag sökte och lovade skicka katalog. Detta ser jag fram emot, eftersom Olle A har varit min ledstjärna i visvärlden sedan sextiotalet.

  För övrigt ägnar jag mig åt att öka på vedförrådet.

Har i dag sett en fin dokumentär om den fantastiske regissören Milos Forman, som jag följt ända sedan genombrottet med "En blondins kärleksaffär". Vilket levnadsöde, från föräldralöst krigsbarn till firad regissör. Vilken fantastisk karriär som filmskapare, med "Gökboet" och "Amadeus" som höjdpunkter. Det var fantastiskt att se platserna i Prag, där hela "Amadeus" spelades in, de genuina 1700-talsmiljöerna som man kände igen från filmen, men nu fyllda med bilar och människor i modern klädsel. Det kändes ju också som en saga med lyckligt slut, eftersom han nu kan återvända till Prag, som erkänd filmkonstnär, och umgås med sina kvarvarande släktingar. Båda hans tvillingsöner arbetar för övrigt inom teatern. Kändeplötsligt en längtan att få se den staden i verkligheten.

Följaktligen har tomtarna fått flytta till loftet och bonaderna åkt ned från väggen. Granen ligger sedan länge på brashögen, då den inte längre fattde ett barr. Dagen ser lite ljusare och vänligare ut än gårdagen, då blåsten slet i trädkronorna och man inte ville gå ut.

  Nu har jag plockat fram altblockflöjten och gett mig den på att få hjärnan att tänka om i notbilden. Plötsligt är ju lägsta tonen F istället för C och då blir det nya toner på alla grepp. En viss hjälp har jag av att ha spelat klarinett tidigare, för där ligger greppen så i det låga registret, medan det höga stämmer med sopranflöjtens grepp. När jag övar sopranflöjt kör jag med öronproppar, det behöver jag inte med altflöjten, som har en mycket varmare ton.

  Sen får det väl bli ett motionspass med veden i dag, när vinden har mojnat.

Det är frustrerande att inte ha sett ens de nominerade filmerna, när man är filmintresserad men inte kommer iväg. Men av alla klipp jag sett tror jag att Troells film var en värdig vinnare av alla de priser den fick. Förmodligen skulle den ha haft bagge för bästa regissör också, men det säger sig kanske självt, att om både bästa manliga och bästa kvinliga huvudroll och bästa manliga biroll gick till samma film, så måste den haft en djäkligt bra regissör och då kunde någon anna få den baggen. Annars blåste snålblåsten mest över Lars Rudolfsson, som gick lottlös trots flera nomineringar. En festlig gala var det i alla fall och Johan Glans skötte värdskapet just med glans.

Kan framföras på melodin ”Lysmasksidyll”.

            Guldbaggar, gulbaggar glimma, glimma,

snart stundar filmbranschens ödestimma.

Vem skall man denna gång ära och hylla?

Vem skall sin näsduk med glädjetår fylla?

Vem skall med stjärneglans rikligt bestrålas?

Vem skall vid galan med skumpa beskålas?

Vem skall bli utan och bli lite sur?

Vem hade ingen tur?

            Guldbaggar, gulbaggar gäcka och locka,

filmens aktörer kan få sig en smocka.

Någon skall vinna och andra försvinna.

Någon ser ut som en man som är kvinna.

Någon skall nog haka upp sig på talet.

Någon skall snubbla, ja allt kan gå galet.

Någon skall få sig en kyss på sin trut.

Film skall ha lyckligt slut.

En av landets mest framstående solocellister Mats Lidström, numera boende i London, hade tjatat sig till att få ge konsert i vår lilla kyrka, och det är klart att det blev fullt hus och dessutom radioinspelning för P2. Han brukar besöka kyrkan någon gång om året, då han besökt goda vänner i trakten, och funnit det gamla kyrkorummet mycket lämpat för en konsert. Han är nu inte den förste som tänkt så. Vartannat år ger Ann-Sofi von Otter ett par konserter tillsammas med vår kyrkokör, och hon sågs även i publiken vid det här tillfället. Det finns så klart ett samband där. 

  Kvällens konsert bjöd på mycket Bach både ur cellosviterna och ur sviterna för solofiol, nedflyttade en oktav. Men Mats Lidström spelade också egna kompositioner bl.a tillägnade Raol Vallenberg och prinsessan Diana. Det var både mäktigt och rörande vackert. Debussys "La flute de Pan" fick också en egen uttrycksfull cellotolkning. Något sändninghsdatum i radion vet jag inte, så det är bara att hålla utkik.

Om ni ser en indier susa runt på skridskor i Kungsträdgården, då åker han förmodligen på mina gamla hockeyrör. Han kom med buss ända från Kista rakt ut i vildmarken och steg av i mörkret vid vår hållplats. Han har varit åtta månader i Sverige men kan fortfarande ingen svenska. Men han har sett att man åker skridsko i Kungsträdgården och har gripits av en längtan att pröva detta.

  Då hittar han mina avlagda hockeyrör för en rimlig summa i en annons på Blocket.se. och tar bussen ut till Roslagen. Jag mötte honom vid bussen och vi promenerade byvägen till vårt hus. Skridskorna passade perfekt, så han tog dom i ryggsäcken och gick glad ut i mörkret igen för att invänta nästa buss tillbaka mot Stockholm. Ett säreget möte.

  Förra veckan tog jag bilen samma väg och hämtade två par långfärdsskridskor, som får bli min melodi i fortsättningen. Livet för oss ibland på lustiga turer.