Jag, ogudaktige, har ju av någon anledning fått gestalta ett antal prelater under årens lopp. En kyrkoherde figurerar i dataspelet "Polis", där det var en del filmade inslag. En vigselförrättare finns med i inledningen av Lennart Nilssons film "The miracle of love", där jag sammanvigde en då rätt okänd Lia Boysen med någon lika okänd fästman. Pastor Gråberg i Krönikespelet "Anno 1719" var näst i tur, en elak djävel, och sen kom den begravningsförrättande prästen i "Sanningen bakom" med Charlotte Perelli i huvudrollen. Jag har också blivit liknad vid en missionspastor efter ett visframträdande på Stacken. Barndomens upplevelser har satt sina spår.

  Nu är jag eventuellt på väg att bli befordrad, då jag i dag har varit in till storstaden och provfilmat för en roll som biskop. Vi får väl se om jag får det förtroendet, men det var ju kul i alla fall att bli lite myndig för ett ögonblick.

  Intog lunch i TV-husets servering och letade sedan rätt på en låssmed på Sibyllegatan, för att få till en ny nyckel till en gammal sekretär. Färdades till och från staden med samma busselände, som hade något fel i ljuddämpningen underifrån, så att man blev helt lomhörd av motorljudet.

  Kvällen har efter middag ägnats åt låtspel tillsammans med sonen på två fioler. Sämre kan man ha det.

Jag blev ombedd att ta med mig något instrument och sjunga något då "Måndagsklubben" skulle samlas och träffa NT-s chefredaktör. Jag borde ha låtit bli det. Kvällen blev inte alls som jag trott. Dels trodde jag, att jag skulle kunna beställa mat direkt, då jag var hungrig redan när jag kom. Dels hade jag fått uppfattningen att jag skulle få sjunga något inledningsvis, för att ge en vink om att vi var ett kulturbärande sällskap.

  Istället fick jag vänta två timmar på maten, under en bitvis rätt intetsägande diskussion om kulturbevakningen. Sen fick jag vänta tills efter allt detta var avklarat och jag själv var helt utmattad, innan jag fick ta ton, först av hunger, sedan av hetsätning. Det blev inte helt lyckat, som jag ser det. Men dom kan heller inte begära mer för det gaget. Inga mer sådana kvällar!

  Dessutom fick vi ju bekräftat, det vi redan visste, att tidningen inte har resurser att bevaka det som händer på kvällar och helger inom kulturen, och det är ju då det händer, åtminstone när det gäller musik. Istället får man rekommendationen att skriva själv, men man skriver ju inte gärna på kultursidan om arrangemang, där man själv är delaktig. Det blir ju lite som att kacka i eget bo.

"The Blue trio" lirar jazz vid ett gästspel i Vällingby skola, troligen 1962. Av "Flaxen" vid trummorna syns bara ett öra och en bit av bongotrumman. Ove lirade trumpet och jag hade en sprillans ny orkestergitarr. Notställen i vitt och bått hade jag tillverkat i yrkesskolans verkstad med snyggt textat orkesternamn. Jag var här 19 år gammal och hade musikaliska ambitioner, som sedan försinkades i decennier.

 Skolteater 1956. Fr.v drängen, bonddottern, storbonden, bondhustrun, klockaren, mjölnaren (jag) och prinsen i bondköket. Detta utspelade sig i kass sex i Väddö folkskola.

Ibland undrar man ju var man fått allt ifrån. Här är i alla fall ett uppslag till varifrån jag fått mitt teaterintresse. Vi hade en ovanlig lärarinna, som ibland lyckades genomföra rätt iögonfallande saker för sin tid, däribland mycket scenisk framställning. På bilden nedan har bonden just lagt in en pris snus utan att bjuda mjölnaren, som lystet tittar efter den nedstoppade snusdosan. Lägg märke till de nedmjölade byxorna.

   Mitt barndomshem fångat från kyrktornet i Ökna

I letandet efter äldre släktingar sitter jag ock bläddrar bland gamla foton och fann den här bilden av mitt barndomshem i Ökna i Småland. Vi bodde i det närmaste huset, som hett "Vrån", och i "Lindehult", det lilla huset bakom med ladugård till, bodde farbror Pettersson och tant Signe. Det var där jag hölls mest, då jag inte hade några lekkamrater på närmare håll. Det var närmare en kilometer till bebyggelse åt vardera hållet. Jag bodde här mina första sex år och det var det här landskapet som präglade mig, inte Roslagen, där jag sen har bott större delen av mitt liv.

   När jag fick upp den här bilden förstorad på skärmen, slog nostalgin till riktigt ordentligt, för den väcker så många minnen. De där första åren i ens liv stadfästs ju så mycket och varje händelse är ny och sätter outplånliga spår i hjärnbarken. Strax utanför bilden till vänster går en körväg in i skogen och den mynnar i en förgrening vid vår vedbacke. Det var inte längre runda än att jag kunde gå den själv. Någon trafik fanns ju inte att ta hänsyn till. Där fanns ju bara farbror Sandbergs droska i byn.

  Vid dom stora lummiga träden till höger om Lindehult var "Bokabacken", där man hade majbrasan och där kören sjöng vårsångerna under fars ledning. Där, under dom stora bokarna, finns nu en hembygdsgård, då Emil Pettersson i sitt testamente hade donerat hagen till hembygdsföreningen.

  För dem som undrar varför jag nu har bosatt mig i skogen, är den här bilden kanske en förklaring.

Tänk att en jättekram av en sådan liten varelse kan skänka så mycket lycka. Morfar skulle hämta på dagis och kom precis när Tove hade ätit färdigt mellanmålet. Hon skuttade ned från stolen och kom som en lite raket på sina små ben och direkt upp i famnen, goungen. Sen blev det hemfärd i sittvagnen, och när jag höll på att missa genvägen genom parken protesterade hon genast och visade med hela handen var vi skulle gå. Sen var det full aktivitet ända till kvällen och då var det det bara att ordna kvällsbestyren och natta och sen var det bra med det.

  Kvällen blev sen med låtspel tillsammans med sonen och sen väcktes jag kl 04.40 av en felringare, som tydligen har fått mitt nummer av någon som heter Jörgen. Han har nu ringt mig tre gånger och i morse hade jag naturligtvis svårt att smna om, så dagen har varit lite dimmig.

  Efter morgonpasset med Tove for jag till Vaxholm för konsertmedverkan med Skärgårdskören i Storstugan, som firar 100-årsjubileum i år. Det gick trots allt rätt bra, efter övning inna ute på Resarö. Nya trakter för mig. Synd att vädret var så grått, annars hade man kunnat ta sig en stund på julmarknaden i staden. Men jag stack när vi var klara och det var ändå beckmörkt när jag kom hem.

Ännu en dag med med sol och frost, men solen når knappt över trädtopparna. Verkstadsjobb, ett par korta pass. En tur till Norrtälje för att finna några julklappar och ett par körpärmar. Besökte bl.a en rätt ny kontorsvaruaffär, som var måttligt intresserade att hjälpa till att få fram det jag önskade. Pärmarna fann jag istället hos Ingenjörskopia, som har utökat sitt sortiment med kontorsmaterial. Rekommenderas. Bläckpatronerna fann jag på nätet.

  Har sedan arbetat vidare på familjeträdet och haft trevliga telefonkontakter med äldre släktingar, som jag inte träffat på åratal. Det kommer att bli mer sånt framöver. Jag blir förbluffad av hur många personer trädet rymmer, redan innan jag hunnit lära mig att börja leta i kyrkoböckerna.

  I kväll körövning med kyrkokören, som jag egentligen var alldeles för trött för. Inget stimulerande program just nu. Adventssångerna är sjungna och julkonserten blir inte förrän efter jul. Så närmast skall vi sjunga utanför ICA som tack för sponsringen av Björn- och Bennykonserten.

Rubriken har jag snott från Hans Lidman, den fine författaren och fotografen från Hälsingland. Äntligen fick vi lite sol igen och lite kyla därtill. Halt kan det bli, men får anpassa sig. Vädret manade i alla fall till promenad och i dag fick dramatenkärran följa med, för jag behövde ha hem lite tyngande saker, som var onödigt mycket för ryggsäcken.

  Pia Johanssons släktforskningsprogram härom kvällen gav mig kicken, att äntligen undersöka möjligheterna på nätet och det ser ju överkomligt svårt ut. Man får väl läsa på lite grann. Början var i alla fall tämligen enkel och nog så intressant, att skapa ett familjeträd med dom uppgifter som redan finns tillgängliga utan att gå in i arkiven. Det blir ett rätt yvigt träd bara det. Men timmarna har en tendens att flyga iväg och jag förstår dom som helt snöar in på detta. Lyckligtvis har jag andra intressen, som också pockar på.