Två intensiva dagar har förflutit i musikens värld. I går, tre konsereter på rad för fullsatta salonger i Edsbro bygdegård med Anne Sofie von Otter och hennes vänner pianisten Bengt Forsberg och nyckelharpspelmannen Torbjörn Näsbom. Dagen innan långt genrep med kör och solister.

  Det verkade som ett nästan oöverstigligt projekt först, att ro detta i hamn, men resultatet blev mycket bra och uppenbart givande för alla parter. Vi sångaramatörer lyfter oss själva i håret vid sådana här tillfällen och solisterna får möta ett gäng entusiastiska körsångare och en, till stora delar, konsertovan publik, som gav ett fantastiskt gensvar.

  Själv har jag ju inte så mycket hår att lyfta i, men fick glädjen att fungera som konferencié och fick mycket lovord för detta efteråt. Mitt noggrant repeterade manus funkade som jag tänkt, till alla tre konserterna, och fick publiken på gott humör från start. Känner mig hemma i den rollen och skulle inte ha något emot att få fler sådana uppdrag även på proffessionell bas.

  Jag hade också lurat till mig att vara banjoist på ett nummer, "Ain´t she sweet", och fick på så sätt även tillfälle att samspela med en av solisterna, Bengt Forsberg, vilket jag tror även han tyckte var kul.

  En mycket trevlig fest efteråt avrundade hela arrangemanget med mycket glädje och flera spontana musikframträdanen. Då hade vi däremellan med gemensamma krafter hunnit röja ur och städa hela lokalen. Jag råkade vid festen bli placerad brevid "Årets svensk i världen", och det kändes inte heller helt fel. En mycket lättsam och trevlig dam. Vi förde ett givande samtal om våra olika arbetssituationer.

  Hon och Bengt skulle flyga vidare till Finland för en konsert där i dag. Jag skulle i dag infinna mig på möte med försäkringskassa, läkare, personalkonsulent, arbetsledare och fackrepresentant, för att finna en möjlig omplacering åt mig. Fick dock meddelande för en stund sedan att mötet skjutits upp en vecka. Som tur är, har jag jobb i verkstaden som väntar.

Nu skall jag stax bege mig till bygdegården för 4 tim. genrep inför morgondagens konserter med Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg. Det torde bli en givande dag.

Två dagar har vi uppträtt på Skärgårdsmässan med "Våra skärgårdars kör" och spelmän. Främst Taube och Bellman på programmet. En del kunde vart bättre övat, men det var väl ok. Spelmanslåtarna gick bra och Lennart och jag fick oss, efter avslutat program, en spelstund för oss själva med klarinett och nyckelharpa på en skuggig parkbänk. Solen flödade över hela arrangemanget, så man behövde komma undan.

   Längs kajen fanns mycket att titta eller smaka på eller inhandla och utanför Vasamuseet låg både briggen Tre kronor och Ostindiefararen Göteborg att beskåda.

  I går vandrade vi hemåt genom staden och fick se en del av Stockholm maraton och även lyssna till förnämlig musik av tio man från Armens musikkår, som stod i Strandvägsallén och unerhöll med fantastisk finess.

  Kommen till Teknisks Högskolan insåg jag att SL har ett jätteglapp i sin tidtabell, då det var sex timmara mellan bussarna till Rimbo, där jag hade bilen, och den tidigare bussen just gått för tjugo minuter sedan. Av en lycklig tillfällighet befann sig sambon i Åkersberga och kunde plocka upp mig på hemväg om jag klev av halvvägs och satte mig att läsa i en timme.

  På kvällen såg vi den fina dokumentären med Alice Babs. Vilken fascinerande musikkarriär och vilka synkronistiska sammanträffanden som ledde fram till den. Ibland blev det riktigt gripande. Man hade lätt sett och hört lite till. 

Vid måndagens filmäventyr fick jag återse en lokal, där jag på sextiotalet fick uppleva en numera klassisk viscabarét, nämligen Olle Adolphssons "En stol på Tegnér". Den ägde rum på gamla ärevördiga restaurang Tegnér, numera sorgeligen förvandlad till "Seakhaus" i kinesisk regi. Det är nästan ett kulturmord, men som tur är, har man i alla fall behållit den gamla inredningen i de två rummen mot Regeringsgatan. I de inre delarna går det mer i kinesisk stil. Där fick vi ha uppehållsrum mellan tagningarna.

  När det begav sig, det borde ha varit 1964, för jag var tämligen ny i stan, hade jag bjudit med mig en flicka, som jag träffat på något dansställe. Vi åt och hade trevligt och fick sedan höra Olle sjunga sina nya visor om "Gustav Lindström" och "Sängen" och "Signaturen Karlsson - evig vår" och"Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken". Det var fantastiskt, tycker jag fortfarande. Det värsta var, att dom hade lagt på "Cabaretavgift" uppe på notan, så jag höll på att inte komma därifrån utan fick låna av tjejen. Det var lite genant, men jag var ju helt grön i stan. Nu har jag i alla fall den där cabarén på en CD-skiva, som väcker glada minnen.

En hedrande artondeplats, får man väl säga, för framträdandet var ju välslipat om inte annat.  Men man kan undra över hur Sverige kan hausas upp så i förväg och sen bara försvinna i omröstningen. Flera saker är väl fel tänkta helt enkelt. Till att börja med skall man ju ha samma röstningssystem i uttagningarna som i finalen.

  Om folket skall ha hela avgörandet i finalen, då skall dom också ha det vid uttagningen, för det är folket som känner vad som sätter sig i kroppen och huvudet, när det gäller musik, och då röstar man inte på artisten utan på låten. Vem kan sitta för sig själv och tralla på "Like a Hero"? Den kräver ett helt rytmbatteri som pumpar på.  Har någon discolåt någonsin vunnit den stora tävlingen? Jag är ingen schlagernörd, så jag vet inte, men jag skulle bli förvånad om det var så.

  Discolåtar går aldrig att få sväng på, det är gammal marschmusik och koreografin blir därefter, taktfasta marschsteg vänster, höger och vift med armarna. I mina ögon var det svenska inslaget lika kliniskt rent och fritt från personlighet som ett kök med rostfri inredning.

  En låt med pulsen på tvåfyra kan man sjunga själv och få ett jäkla sväng på bara med ett fingerknäpp på de betonade taktdelarna. Hade jag fått betstämma vid uttagningarna, så hade Christer Sjögren fått åka iväg med "I love Europe". Då hade vi som Norge plockat några poäng från varje land och i alla fall hamnat bland Topp tio.

  Synd om Charlotte efter allt proffessionellt slit med repetitioner och promotion, men hon verkar ha en sund inställning till hela apparaten och klarar sig nog.

Ännu en gång sker ett sånt där osannolikt sammanträffande, som inte riktigt går att förklara. Vår kör skall framföra  Povel Ramels "Sorglösa brunn" på en kommande konsert och jag skall presentera det hela. Jag har i huvudet stora delar av den föregående dialogen men skulle vilja kolla upp den, men saknar skivan. Jag har heller aldrig ägt den.

  Då söker jag på "Sorglösa brunn" på Google och får träff på en singelskiva, som varit till salu för 5 kr på en Traderaauktion, men inte blivit såld. Skickar ett mejl till säljaren och beskriver situationen och ber att få köpa skivan för en något större summa. Får omgående svar, att jag får skivan, mot att jag skänker pengarna till något välgörande ändamål. Den bara låg där och väntade på mig. Barnen i Burma får ett extra bidrag den här månaden.

  En ytterligare kuriosietet är, att vi stundom spelat ihop med gamle basisten Valter Åhrlind, som blåser tubasolot på den där plattan.

Vid sidan av det Knutby som valsat runt i pressen de senaste åren finns en mycket aktiv hembygdsförening som ordnar trevliga fester och en spelmansstämma på den välskötta hembygdsgården. I dag var det dags för stämman och man kan inte säga att dom hade tur med vädret. Temperaturen gick som max upp till fem grader och det duggregnade på förmiddagen.

  Det hela började emellertid i kyrkan, där det var spelmansmusik och körsång med folkliga förtecken till mäsan. Jag anslöt med fiolen till tre nyckelharpor och kantorns dragspel och det gick riktigt bra.

  Jag kände sedan tidigare riksspelmannen Ragnar Berglund, som ledde spelmännen, men vi har inte setts på många år och det var plötsligt två grånade herrar som hälsade på varandra. Men insidan är sig lik och det blev än mer påtagligt när vi kom till stämman. Renate uppenbarade sig i vackert vitt hår och Mats hade också bytt svart mot vitt. Den som var sig mest lik var gamle riksspelmannen Nisse Nordström från Upplands Väsby, som jag träffade första gången i slutet av sjuttiotalet, och han hade samma fart på fingrarna. Ett djäkla tempo helt enkelt. 87 år. Han var en gång Sveriges förste kommunalanställde spelman, som fick åka omkring på äldreboenden och skolor och spela och berätta. Tänk om vi hade ett sådant tänkesätt i vår kommunn.

  Det märktes att jag varit borta från den här svängen ett tag, men kändes roligt att vara tillbaka. Och låtarna finns märkligt nog kvar när man kommer igång.

  Så småningom upphörde regnet uppträdandena kunde flytta ut på scenen och det mest hörvärda där tyckte jag var träblåskvartetten "Motvalls", som spelade folkmusik arrangerad för klarinett, saxofoner och olika flöjter. De finns på en av bilderna ovan. Den andra föreställer en typisk spelsituation inne i en stuga.

Sångliga framträdanden i dag är uteslutet. Rösten bär inte i något läge. Mitt stolta inhopp som tenor i kören gick alltså om intet för denna dagen och vår egen programpunkt strök vi redan i går, då Ewa är lika illa däran. Känns onekligen snopet, ty det har varit en rolig utmaning att lära sig de här stämmorna. Kanske åker jag ändå dit bara för att vara ett moraliskt stöd. Jag har ju inga andra planer för dagen. Vädret är strålande, så det måste bli någon form av utevistelse.

  En lustig sak hände i morse. Jag stängde av TVn mitt i en show med David Letterman i går kväll. När jag satte på TVn i morse, för att se nyheterna, var den fortfarande inställd på TV400, och där pågick samma show med David Letterman, så det var bara att slå sig ned och se fortsättningen på det jag missade i går.