Jag bandade reprisen av Lill-Babsprogrammet häromdagen och har nu sett det för andra gången, och jag blir verkligen imponerad av, vad hon hunnit med under sitt artistliv och på vilket sätt hon har gjort det. Här gavs ju bara småsnuttar ur varje show, men ändå. Vilket engagemang i varje text och vilket nedlagt jobb i koreografier och allt.

  Där fanns scener som rörde till tårar, bara för att det var sådan total närvaro, som när ett fullsatt Scandinavium satt knäpptyst inför slutnumret i "Annie get your gun" och hon ensam behärskade scenen. Det är sådana ögonblick artister lever vidare på. Det andra är förgängligt. En stillsam hyllning till den damen.

  Enda missen i själva programmet var, att  upphovsmannen till ett av hennes slagnummer, "Bli en clown", inte stod med i eftertexten, där alla andra fanns med. Han heter Sture Lundquist.

Det kallades "Skärtorsdagsmässa" och skulle hållas klockan tjugo på kvällen med körsång och nattvard och allt. Ungefär 2/3 av kören hade möjlighet att ställa upp denna kväll och det räckte bra, för att vi skulle kunna ge församlingen något vackert att lyssna på. Mozarts  "Ave verum corpus" bl.a

  Ett par var bortresta och skickade sin dotter som stand in i sopranstämman och det var tur för oss. Annars hade vi inte haft några mer än kyrkobetjäningen att sjunga för. Hon blev ditskjutsad av sin morfar och mormor, som på så sätt blev vår enda publik för kvällen.

  Prästen valde att ändå hålla mässa, han hade ju oss att predika för, men det kändes ju lite lustigt att se fem personer nere i kyrkan, när vi skulle sjunga framme i koret. Ändå blev det så, att vi skärpte oss lite extra för att åtminstone ge oss själva en upplevelse av sången och det lät riktigt bra, trots att vi inte var så många i varje stämma. Det är alltid en extra utmaning.

  Sen fick vi delta i det lilla skådespelat att klä av altaret inför långfredagen, vad det nu skulle tjäna till. Ingen kommer att vara där förrän påskdagen och då skall det vara klätt igen. Månde det komma fler då? Hur kunde någon tro, att folk tar sig tid att gå till kyrkan kvällen före påsk?

  För mig personligen är påsken sedan barndomen inte behäftad med några glada minnen, mer än att vi målade ägg möjligen. I det religiösa hemmet var det mest en högtid som man försökte överleva. Långfredagen fick man inte göra något störande och påskdagen var man tvungen att gå med i kyrkan och på kyrkkaffe i prästgården för kyrkotjänarna med familjer. Alla kom utom dödgrävaren, som var opasslig, varje år. Med det jobbet var det naturligt att ta en ordentlig bläcka till storhelgen.

  Sen försökte vi skapa egna familjetraditioner när de egna barnen kom. Men nu är de utflugna och har sitt eget, så nu åker jag och hälsar på istället, som morfar.

  Kvällens vinnare Sibel och Nordman är bara att grattulera. Det blir ett intressant och mycket svårtippat startfält i finalen.

   Så hände det som många trodde inte kunde hända, att Carola röstades bort från Melodifestivalen. Hennes egen kommentar efteråt vittnar om två saker: dels att hon kanske har börjat komma till insikt om, att många faktiskt har tröttnat på allt tjafs kring henne som artist, dels att hon faktiskt har missat vad det hela handlar om, nämligen en melodifestival.

  I ädel tävlan höll helt enkelt inte hennes bidrag musikaliskt. Det var inte en intressant melodi, som satte sig i huvudet. Jag skulle inte för mitt liv kunna återkalla den just nu. Slutintrycket av Carola var, att hon desperat hade kapat kjolen två dm för att vinna tittare, men det var lyssnarna som ringde och röstade.

Våra körer skall sjunga en "Klimatmässa" kommande söndag. Den har väckt blandade känslor. Dels känns den som ett yrvaket uppvaknande 35 år efter den stora miljökonferensen i Stockholm 1972. Dels känns texten mer som ett Requiem över en förlorad jord än som en hjälp att lyfta oss ur vår belägenhet.

  Dom som inte var med då  kan naturligtvis inte hjälpa det, och sådana här debatter går ju alltid i vågor. Dom som vaknar nu gör det på en efterdyning utan att veta om det. Dom saknar det historiska perspektivet.  

   Mitt eget miljömedvetande kan jag datera till 1968, då Chalmers visade en utställning om jordens befolkningstillväxt och våra naturtillgångar. Den hade rubriken: "Än se'n då?" Vid dörren satt ett räkneverk och man uppmanades att skriva upp den siffran som stod där när man gick in. När man gick ut igen kunde man se hur många människor jordens befolkning hade ökat med under tiden man såg utställningen. Det blev en chock och en väckarkolocka.

  En av dåtidens debattörer hette Gunnar Adler Karlsson. Jag har på min anslagstavla sparat ett citat av honom som lyder så här:

"Det finns en form av levnadsstandard, som nästan blivit bortglömd i pryljakten men som inte nöter hårt på naturresurserna, att läsa, studera, ge sig ro att umgås med vänner, sjunga och musicera tillsammans, ägna sig åt konst, gå i skog och mark, leka med barn."

Det sammanfattar i några korta ord vad den här mässan handlar om nu dryga trettio år senare och är mycket efterlevansvärt tycker jag.

I går eftermiddag satt jag och bearbetade ett gammalt manus om körsång, som jag skall publicera i Församlingsbladet. Kanske lägger jag ut det här också sen.

   Gårkvällen ägnades åt just körövning, då de närmaste fyra kyrkokörerna samlades för att öva in en "Klimatmässa". som skall framföras i flera kyrkor framöver. Texten är lite propagandistisk, som i sjuttiotalets miljödebatter, och jag känner mig återkopplad till mitt examensarbete på Konstfack och bildserien "Jorden, vårt allt". Men med duktiga musiker till kan det nog bli lite anslående även musikaliskt.

  Hemkommen tittade vi på inspelad Antikrunda och nästa del av "Brottet". Fortfarande lika spännande och påträngande som om det vore en dokumentär. Fantastiska skådespelarprestationer.

  I dag började jag dagen med att fara ut och hämta hem bokbinderigrejorna. Försöker i första hand auktionera ut dem på "Tradera", annars får dom bli kvar här, så kanske jag gör något åt dom. Det är alltså det senaste jag har utrönat på datorn, hur man säljer saker på auktion hemifrån. Spännande att se om det kommer några bud.