Hälsade på lilla Tove och hennes föräldrar en stund mitt på dagen. Måste ju få se hennes framsteg och övningar att resa sig överallt där något finns att hålla sig i. Där finns det energi. Fick med mig obetydligt begagnad ljudutrustning hem, som det tagit mig en god stund att få på plats och fungera. En detalj återstår att klura ut, men radio, grammofon och bandspelare funkar så här långt och fick ersätta mina utrangerade grejor på ett mycket bra sätt. Snyggare blev det också i rummet.

En lustig upplevelse under gårdagens stämma var, att jag efter allt plock med Eriks "gubbar" plötsligt såg alla dessa gubbar omkring mig, fantastiska ansikten, som förvandlades till tecknade gubbar för min inre syn.

Det var som i gamla goda tider under folkmusikens glansdagar och alla var där. Säkert ett par hundra spelmän samlades under söndagen i Uppsalas nya, fina Musik och Konferenshus. Hasse Gille (77) ledde allspelet med sedvanlig schvung och fick alla att komma i mål samtidigt . Vi har grånat och mognat, en del har förvandlats till gubbar och tanter, men låtarna lever och spelas bättre än någonsin och en yngre generation träder fram och gör sig bekant. Scenframträdandena vittnade om detta.

  Kajsa Ekstav och Janne Bohlin förärades guldmärken för sina insatser till folkmusikens främjande och spelade tillsammans en låt av bortgångne riksspelmannen Kurt Tallroth. 

  I olika hörn av huset, med utsikt över hela staden, samlades sen olika grupper av spelmän för sedvanligt buskspel, som säkerligen fortgick till sena timmar. Själv var jag nöjd med dagens upplevelser och tog mig hem till katterna före åtta. Jag hade då fått några trevliga speltimmar med både gamla bekantingar och nya.

  En stund stod jag faktiskt och sjöng Evert Taube mitt i alltihopa, kompad av tre dragspel, en basist, en gitarrist och en fiolspelman. Dom lirade annars gamla jazzlåtar, som jag har svårt att hantera med fiolen. Det borde man träna på för att få fart på kromatiken. Melodierna finns ju i skallen sedan barnsben.

  Ett av de verkliga glädjeämnena är, att höra andra spela låtar som jag själv har tecknat ned och fört vidare, som de okända låtarna efter Mosse-Fridolf och hans far. Då känns det som att man har gjort en insats, om än aldrig så liten, för musiklivet.