I Roslagen var det uppehåll och torra väger. Ju närmare Stockholm jag kom tilltog snöfallet och när jag körde in i stan var det svårt att se för de stora snöflingorna. På hemvägen blev vi sittande en halvtimme i en bilkö, då en hästtransport hade kört av vägen. Inga allvarligare personskador tydligen, enligt regionala nyheterna. Lagom pyrt att ta sig vidare hem sen i alla fall, men det gick bra.

Vilken fantastisk idé, att framföra Lars-Erik Larssons Förklädd Gud i gasklockan! Vilka bilder för TV-kameran och vilken känsla det måste ha varit att stå där på dom smala balkongerna och sjunga! Och så akrobaten under kupolen! Det var en ovanligt stimulerande veckans konsert. Missade ni det i kväll så går den i repris i morgon natt och den 20 nov.

Kvällsvy från Waldemarsudde 

När man talar om akvarellmåleri så tänker man sig gärna små, intima bilder inom glas och ram. På Waldemarsudde kan man nu se akvareller i kollosalformat och med sådan teknisk skicklighet att man häpnar, baxnar och faller till föga. Den som något sysslat med gamet vet hur lurigt det är. Hur bär karln sig åt och hur hinner han med en sådan offantlig produktion? Jag har några av hans böcker i hyllan och njuter av att bläddra i dem, men inför de här stora originalmålningarna blir jag helt ställd. Just nu får jag bara lust att elda upp mycket av det jag själv har producerat under tidigare år.

  Vi såg också Helmer Osslunds kraftfulla måleri, som har hundra år på nacken. Mycket av det han åstadkom har ju fortfarande en fantastisk lyskraft. Waldemarsudde är alltså väl värt ett besök just nu.

Sonen och jag sågs i Uppsala. Käkade på Katalin, detta säregna mat- och musikställe med helt andra anor från järnvägens glansålder. Därefter konsert med Vibafemba och Ulla Skoog i nya konserthusets stora sal. Den är ju imponerande men har en något kall atmosfär och hade inte heller speciellt bekväma stolar för en helafton.

  Det blev en tekniskt briljant konsert men, om det berodde på salen eller de medverkandes utstrålning, så blev det inte någon riktig närhet och värme mer än i enstaka nummer. Jag saknade också en presentatioion av styckena. Man hänvisade till sin nya skiva. Men om man inte köpte den, så var programmet rätt anonymt. Istället varvades sången med sketcher, där Ulla Skoog förde en ojämn kamp med mer amatörmässiga skådespelarinsatser från de olika sångarna. Hon är som bäst i sina egna bitska monologer.

  Kent Anderssons fina "Vingen" satte i alla fall som extranummer en fin slutpunkt för programmet, men den kände jag igen bara för att jag nyligen hört den i Göteborg.