Tidigt vaken efter en märklig dröm, som var skönt att vakna ifrån. Tog itu med veckans brödbak istället och kunde sen ta igen mig en stund, när det var klart. Har sedan gått igenom visor och testat vilka texter som sitter i skallen utan stödord. En del gånger blir jag förvånad själv, när texten kommer ur munnen utan att jag har vetat innan, vad som skulle komma. Man kan helt klart mer än man tror, bara man vågar försöka.

  Vid kvällens körövning uppstod fniss, när texten i en adventssång löd: "Fridsfursten...vill sprida sitt ljus så kärleksfullt blid, där troslågan flämtar så matt." Det var lätt att höra fel där och tro, att det var en låda med trosor som fattat eld, "där troslådan flämtar så matt." Sådant roar vi oss med i vår kör. Eller som den där sommarpsalmen, där en textrad lyder: "Av rika löv är grenen full..." Den texten måste ju handla om Adam och Eva i lustgården, i min okristliga tolkning.

  I min presentation av "Var hör vi hemma - De flyendes kör" ur "Kristina från Duvemåla", som vi sjöng i söndags, tillät jag mig att vända på perspektivet och påstå, att det lika gärna kunde ha varit indianerna som sjöng den sången. Då fick den en helt annan innebörd, men det är den vite mannen som skriver historien, även i musikalen.