Kvällens avsnitt av "Stjärnorna på slottet" var Janne "Loffe" Karlssons och det blev en stark upplevelse för alla parter, inklusive oss tittare. Vi fick ju dessutom se bildillustrationer till det han berättade om, vilket inte hans gäster hade tillgång till då vid inspelningstillfället. Jag hyser en väldig respekt för den här mannen i all sin bullrighet, både med och utan instrument, och jag tror hans medstjärnor kommer att få en ytterligare dimension till bekantskapen när de ser programmet.

  Min egen första bekantskap med Janne Karlsson som aktör härrör från tiden före "Loffe", då han medverkade som trummis i ett par uppsättningar på Stockholms stadsteater någon gång 1966 -67. Det var i "Conection", som utspelades i en knarkarkvart, och i "Stora smällen", där han satt bakom ett batteri av plåtburkar och kommenterade händelserna på scenen med sina trumstockar.

  Annars har det varit mycket Helena Bergström i dag, först i "Änglagård, andra sommaren", som jag på något sätt har missat tidigare, men som var bra, och sen i "Selma", där jag tyckte att man ändå lyckades knyta ihop historien till slut, även om det verkar helt osannolikt, att allt detta hanns med under ett dygn. Helena Bergströms förvandling från showbruttan i Änglagård till medelålders författarinna i selma är ganska enastående och miljöskildringarna var också välgjorda med hästdroskor och alla kostymer. Jag undra bara hur jag har kunnat missa att komma med som statist i den produktionen.

Dagens motionspass är avklarat, en promenad ned till samhället och därefter vedjobb. Granen är uppkapad i meterslängder och en del grövre grenar från en gammal kullvält sälg har hamnat på vedbacken. Den föll för snötyngden tvärs över vägen och ligger åsidoslängd i hanterbara bitar. Den gamla stakkälken får tjänstgöra igen. Den glider lätt över gräset, bara det är lite frost. Nästan klarblå himmel och sol, vilket känns lättande.

  I e.m blir det nog ändå en del TV. Jag vill bland annat se programmet om  sångaren Paul Potts fantastiska genombrott. Sen är det mycket jag vill läsa just nu.

Första avsnittet av Selma hade en del märkliga turer, som blev löst hängande i luften, men rymde även en del fintstämt skådespeleri, främst mellan Helena Bergström och Alexandra Rapaport. För övrigt gav väl det här första avsnittet inte så mycket om Selma Lagerlöfs viktiga arbete som författare. Man har koncentrerat sig på den pikanta historien om hennes homosexualitet. Om den hade tagit så stor plats i förhållande till arbetet, hade inga böcker blivit skrivna. Det gör historien alltför lättviktig.  Och nog hade man väl kunnat hitta en mer trovärdig och porträttlik Carl Larsson.

  Satt sen och sappade mellan Countrygalan i Nashville och filmen "Tillbaka till Could Mountain". Det blev en märklig kontrast. Kunde det verkligen handla om samma land. De obehagliga stridscenerna mellan nord- och sydstaterna i filmens början ger i alla fall en förklaring till, varför USA har ett sådant behov av att starta krig på annat håll.

  För att överbrygga sådana spänningar, som har funnits och kanske finns, inom det egna territoriet, är man tvungen att ständigt finna en ny yttre fiende som man kan förenas och slåss emot. Sen kan den sentimentala countrymusiken ligga som en mjuk filt och trösta alla dem som saknar sina pojkar, som är ute på slagfältet eller redan har blivit dödade.