Klarblå himmel och sol, minus fem grader, lugnt och fint. Jag beslöt att inviga stavarna jag fick i julklapp av sonen, jag såm altid havt så svårt för at stava. Skämt åsido, så var det en ny upplevelse, ett mellanting mellan skidåkning och promenad, men utan bakhalt. Och samtidigt helt klart ett stöd, när man går på skogskörvägar med hala rötter och kvistar.

  Det blev helt påtagligt en mycket mer aktiv promenad, för när man kom in i rytmen, så manade stavarna på. Inget flanerande. Tre kilometer gick som ett svisch och sen var det bara att kliva i duschen. Två nackdelar: Man hörs mer, så man skrämmer de vilda djuren och det blir fumligt att få fram kameran, om något dyker upp.

  När jag följde strömmen ned till masugnen, spången vid bygdegården hade floden tagit, då fick jag plötsligt se strömstaren hoppa på stenarna. Men han hann sticka iväg innan jag fick handen ur stavöglan. Jag skall återvända dit med bara kameran, när jag nu vet att han finns där.