På eftermiddagen for jag ett ärende in till Norrtälje och tog vägen över Kristineholm och Lohärad. Just nu är inget sig likt. Sjön Erken är uppe och nosar i dikesrenarna, så man kör bitvis som på en bro i höjd med vattenytan. Och lite högre upp, håller man på att fälla skogen på ett stort skifte och blottar ny terräng. Den kommer emellertid inte att bli möjlig att beträda på länge, ty marken är så vattensjuk efter snösmältningen, att hela området blir en samling djupa, vattenfyllda spår efter skördaren. En sorglig syn för skogsvandrare, men skogen var säkert mogen att föryngras.

  Annars håller det ju på att frysa tjäle nu, när den fuktiga marken ligger bar och det är många minusgrader dygnet runt, och på sjön är det lockande skridskois.

Gårdagen ägnades en del åt hemsnickeri  Dels tillverkade jag ett kraftigt bord till sambons lerdunkande. Keramikleran skall dunkas och knådas innan den kan drejas för att få bort luftblåsor som kan få godset att spricka vid bränningen. För det behövs ett stadigt underlag. Nu finns det det.

  Sen ägnade jag en hel del kärlek och möda åt min gamla stakkälke, vars ena framstake hade gått tvärs av. Det är inte den första reparationen. De bakre stakarna bytte jag strax efter den kom i min ägo, de har hållit sedan dess.

  Jag köpte denna kälke för fem kronor! på en auktion på Vätö sommaren 1972. Det var ett av de första utropen och folk hade inte vaknat till riktigt än. På den tiden kunde man bjuda så lågt. I år var lägsta budet på många auktioner 80 kr. Den här kälken har varit mig till ovärderlig hjälp under alla år att köra ved på. Jag har dragit fram stora lass till kapen, ibland med boxern Chaplin som hjälpdragare, och jag har dragit in många hundra vedkorgar till spisen. Den glider så lätt, så det behövs bara lite frost på gräset. Den är verkligen värd att reparera.

  Nu kan jag även spänna fast bilbarnstolen på den, så kan småbarnen få åka. Men den är omöjlig att styra, om man försöker stå bakpå, så man får dra den, eller så får det vara en liten backe där inget är i vägen.